Guld och nerver: en promenad genom Gustav Klimts Wien

Sju av Klimts ansikten: Paradisets änglakör ur Beethovenfrisen (1902), Hygieia, detalj ur Medicinen (1901), Jungfrun (1913), Björkskog (1903), en allé i parken vid Schloss Kammer (1912), Kyssen (1907–1908) och Attersee (1900).

Gyllene änglar med slutna ögon. En gudinna med en orm slingrad kring armen. Sovande flickor i en virvel av färg, björkstammar på en matta av vissna löv, en sjö som skimrar som en mosaik. Det är svårt att tro att allt detta kom från en enda man, och ännu svårare när man ser honom: en skäggig man i en formlös rock som lätt kunde tas för en trädgårdsmästare. Du möter honom, med en katt i famnen, lite längre fram på den här promenaden.

Gustav Klimt målade aldrig något självporträtt. Han tyckte inte om att prata om sig själv och skrev så lite som han bara kunde. ”Jag är övertygad om att jag som person inte är särskilt intressant”, antecknade han en gång. ”Den som vill veta något om mig, som konstnär, det enda som är värt att uppmärksamma, bör betrakta mina bilder noga.” Visst. Problemet är bara att hans bilder är svåra att skilja från staden där de kom till. Omkring 1900 var Wien huvudstad i ett åldrande rike med omkring femtio miljoner invånare och ett dussin språk. Sigmund Freud skrev om drömmar, Gustav Mahler ledde Hovoperan, och alla som betydde något tycktes gräla på samma handfull kaféer. Författaren Hermann Broch kallade det senare en ”glad apokalyps”. Klimt stod mitt i alltihop.

Så i stället för en rak biografi vill vi ta med dig på en promenad. En rad adresser, från en by i stadens västra utkant till en ateljé med trädgård nära slottet Schönbrunn, med en lång sommarutflykt till en sjö i Alperna. Ta med en varm kappa. Wien kan vara kallt.

Linzer Strasse, Baumgarten: gravörens son

Klimt föddes den 14 juli 1862 i Baumgarten, då en by strax utanför Wien, som det andra av sju barn. Hans far, Ernst, var guldgravör från Böhmen. Hans mor, Anna, hade drömt om en musikkarriär som aldrig blev av. Pengarna räckte aldrig, och familjen flyttade gång på gång.

Det är värt att ha i bakhuvudet när du står framför de gyllene målningarna. För Klimt var guld inte i första hand en symbol för lyx. Det var ett material från hans fars arbetsbänk, något man skär, punsar, polerar och graverar. Gå nära Kyssen så ser du att guldet inte bara är målat. Det är pålagt som bladguld, har fått struktur, är repat och bearbetat som metall. Det är lika mycket en hantverkares hand som en målares öga.

Som 14-åring kom han in på Kunstgewerbeschule, Wiens konstindustriskola, som utbildade dekorationsmålare snarare än stafflimålare. Hans yngre bror Ernst följde efter, liksom en studiekamrat, Franz Matsch. De tre skulle snart gå samman i ett gemensamt företag.

Ringstrasse: måleri för kejsarens boulevard

Salongen i gamla Burgtheater, 1888. Klimt fyllde parketten med över hundra igenkännliga medlemmar av Wiens societet. Wien Museum, Wien.

År 1857 beordrade kejsar Franz Joseph att de gamla stadsmurarna skulle rivas. I deras ställe växte Ringstrasse fram, en stor boulevard runt den historiska stadskärnan, kantad av nya offentliga byggnader i lånade stilar: ett gotiskt rådhus, ett parlament som ett grekiskt tempel, ett universitet i renässansstil, en nybarock hovteater. I årtionden var det Europas största byggarbetsplats, och varenda en av byggnaderna behövde tak, trapphus och väggar fulla av allegorier.

Det var den marknaden Klimt, hans bror och Matsch ville betjäna. De kallade sig Künstler-Compagnie, ”Konstnärskompaniet”, och de var bra på det: snabba, pålitliga, akademiskt felfria. Ringens obestridda stjärna var Hans Makart, målare av enorma, teatrala dukar, så moderiktig att Wiens societet klädde sig och inredde ”à la Makart”. När han dog 1884 stod de unga dekorationsmålarna redo att ta över.

Deras stora genombrott var den nya Burgtheater. Mellan 1886 och 1888 målade de taken över de två stora trapphusen, en teaterhistoria från antikens Grekland till Shakespeare. I scenen från Globe Theatre i London smög Klimt in sig själv bland publiken, en ung man med vit pipkrage. Innan den gamla teatern vid Michaelerplatz revs bad staden honom också att måla salongen en sista gång. Han fyllde den med verkliga människor, läkare, skådespelerskor, aristokrater, och wienarna lär ha gjort allt för att få vara med. Målningen gav honom Kejsarpriset 1890 och tillhör i dag Wien Museum.

Sedan kom Kunsthistorisches Museum, på andra sidan Ringen, där Makart hade lämnat målningarna i det stora trapphuset ofullbordade. 1890–1891 gjorde Kompaniet klart dem. Klimts paneler, smala gestalter som står för konsten i forntidens Egypten, Grekland och den italienska renässansen, finns kvar där, på Kunsthistorisches Museum. Glöm inte att titta upp.

Allegori över skulpturen, 1889. Den unge, akademiske Klimt, helt i elfenben och grått, med guld bara som smycken.

Från samma år kommer Allegori över skulpturen (1889): en musa framför ett kolossalt marmorhuvud, med en liten bevingad figur upplyft i handen, målad med akademins hela finish. Titta på hennes armband och halsband. Guldet finns redan där, men bara som smycke.

Sedan, 1892, stannade allt. Hans far dog i juli. I december dog också brodern Ernst, 28 år gammal. Klimt hade på ett och samma år förlorat en förälder och sin närmaste kompanjon, och det följde en lång, tyst period. Han blev också förmyndare för Ernsts lilla dotter, Helene. Sex år senare målade han henne i profil, en liten flicka med ljus page, i det fina Porträtt av Helene Klimt (1898).

När han började arbeta igen hade han ingen som helst lust att behaga någon på Ringen. Du känner förändringen i Musiken I (1895), en ung kvinna som spelar på en antik kithara bredvid en sfinx, och i de allegorier han tecknade till en wiensk förläggares emblembok, som Junius (1896), juni månad som en kvinna i profil. Antiken finns kvar, men den har blivit märklig och drömlik.

Friedrichstrasse 12: ett gyllene kålhuvud för den nya konsten

På 1890-talet styrdes Wiens officiella konstvärld av Künstlerhaus, en konservativ konstnärsförening som kontrollerade de stora utställningarna och därmed marknaden. I april 1897 bröt sig en grupp yngre konstnärer ut. De kallade sig Secessionen, efter plebejerna i antikens Rom som i protest hade lämnat staden. Klimt, då 34 år, blev deras förste ordförande. Runt honom fanns formgivaren Koloman Moser, arkitekten Josef Hoffmann och Joseph Maria Olbrich, en ung arkitekt ur Otto Wagners skola.

Klimts affisch för Secessionens första utställning, 1898. Censuren tog anstöt av Theseus nakenhet, så en trädstam dök upp framför honom.

Deras första utställning öppnade i mars 1898 i lokaler som hyrdes av Trädgårdssällskapet. Klimt ritade affischen: Theseus som dödar Minotauros under Pallas Athenas blick, den unge hjälten som fäller det gamla monstret. Ingen missade budskapet. Polisen oroade sig mer för hjältens nakenhet, så en trädstam växte mycket lägligt upp framför hans kropp. Utställningen blev ändå en triumf, och kejsaren själv kom för att se den.

Athena blev rörelsens skyddsgudinna. Samma år målade Klimt henne igen, till Secessionens andra utställning: Pallas Athena (1898), i gyllene hjälm och rustning, med blicken rakt mot betraktaren. I höger hand håller hon en pytteliten naken gestalt med långt rött hår. Håll ögonen på henne. Hon kommer tillbaka.

Inom några månader hade Secessionen en egen byggnad. Olbrichs utställningshall, klar i november 1898 nära Naschmarkt, är ett vitt block krönt av en kupol av omkring 3 000 förgyllda lagerblad. Wienarna döpte den genast till ”det gyllene kålhuvudet”. Över ingången står med guldbokstäver ett motto av kritikern Ludwig Hevesi: Der Zeit ihre Kunst, der Kunst ihre Freiheit. ”Åt varje tid dess konst, åt konsten dess frihet.” Det står kvar, på Friedrichstrasse 12, och Secessionen visar fortfarande samtidskonst där inne.

Gruppen hade en tidskrift, Ver Sacrum (”Heliga våren”), och en öppen dörr mot resten av Europa. På några år fick wienarna se Rodin, Whistler, japanska träsnitt, formgivarna från Glasgow Charles Rennie Mackintosh och Margaret Macdonald och 1903 en stor impressionismutställning där även Van Gogh fanns med. För en stad som vuxit upp med Makart var det en snabbkurs i modern konst. Wien fick också sin egen version av art nouveau, kallad Jugendstil, helt olik Alfons Muchas böljande linjer i Paris: mer geometrisk, mer kantig, mer stram. De wienska formgivarna älskade kvadraten så mycket att Hoffmann fick smeknamnet ”Quadratl-Hoffmann”, fyrkants-Hoffmann.

Universitätsring: skandalen kring taken

Wiens universitet vid Ringstrasse omkring 1900, med Votivkirches spiror bakom. Klimts målningar var avsedda för taket i dess aula. Library of Congress.

År 1894 hade undervisningsministeriet gett Klimt och Matsch i uppdrag att smycka taket i universitetets aula. Matsch tog mittpanelen. Klimt fick tre av de fyra fakulteterna: Filosofi, Medicin och Juridik. Uppdraget var enkelt: visa ljusets seger över mörkret, förnuftets seger över okunnigheten.

Klimt levererade något helt annat. När Filosofin visades i Secessionen i mars 1900 möttes besökarna av ett mörkt, stjärnbestrött tomrum som en pelare av nakna kroppar långsamt driver igenom: barn, älskande, gamla med huvudet i händerna, på väg ingenstans i synnerhet. Ett jättelikt, otydligt ansikte skymtar i det kosmiska diset. Längst ner står ett lysande huvud för Kunskapen. Förnuftet triumferade inte över någonting. Mänskligheten bara svävade, buren av krafter den inte förstod.

Filosofin, den första av de tre fakultetsmålningarna, visad 1900. Originalet förstördes 1945; bara fotografier som detta finns kvar.

Åttiosju professorer skrev under en protest mot den. Samma år vann just den målningen en guldmedalj på världsutställningen i Paris, vilket säger en hel del om Wien. Medicinen, visad 1901, togs emot ännu sämre: en flod av sammanslingrade kroppar, ett skelett, en gravid naken kvinna och i förgrunden gudinnan Hygieia, som ser rakt på betraktaren med en orm slingrad kring armen. Saken debatterades i parlamentet. Jurisprudensen (1903) visade inte Rättvisan, utan en dömd gammal man i greppet om en bläckfisk, omgiven av tre kvinnliga furier, med domarna pyttesmå och långt borta.

Det är ingen slump att Freuds Drömtydning kom ut i Wien precis samtidigt, i november 1899, med ”1900” tryckt på titelbladet. (Hans våning och mottagning på Berggasse 19 rymmer i dag Sigmund Freud Museum.) De två männen sa samma sak på olika språk: under Ringstrasses ordning drivs människor av begär, rädsla och drömmar. Wien var inte redo att läsa det i taket på sitt universitet.

Nuda Veritas, 1899. Målningen ägdes av författaren Hermann Bahr, en av Klimts mest hängivna försvarare. Theatermuseum, Wien.

Klimt svarade sina kritiker med Nuda Veritas (1899), i dag på Theatermuseum i Wien: den lilla gestalten ur Athenas hand, nu i naturlig storlek. En naken ung kvinna håller upp en spegel mot betraktaren under en vers av Schiller i guldbokstäver: ”Kan du inte behaga alla med dina gärningar och din konst, så behaga några få. Att behaga många är illa.” Ett år tidigare hade han tecknat henne med svart tusch för Ver Sacrum, under ett annat motto: ”Sanningen är eld, och att tala sanning är att lysa och brinna.” Det är den teckningen från 1898 som finns på vår poster Nuda Veritas. Hans vän Hermann Bahr gick ännu längre och gav ut en hel bok med förolämpningarna mot honom, med titeln Gegen Klimt, ”Mot Klimt”. Klimts eget andra svar var ännu fräckare: Guldfiskar (1901–1902), rödhåriga nakna kvinnor som svävar i grönt vatten, en av dem med sin bara bak vänd mot betraktaren. Han hade velat kalla den Till mina kritiker. 1905 fick målaren nog. ”Nog med censur”, sa han till en journalist. Han betalade tillbaka arvodet och tog tillbaka målningarna, med hjälp av industrimannen August Lederer, en av hans trognaste samlare. Därefter arbetade han bara för privata beställare.

De tre målningarna fick ett fruktansvärt slut. Under andra världskriget förvarades de, tillsammans med andra beslagtagna verk, på Schloss Immendorf, ett slott i Niederösterreich. I maj 1945 satte retirerande SS-trupper eld på det. Kvar finns bara svartvita fotografier. Några av det tidiga 1900-talets viktigaste målningar, och vi kan bara gissa oss till deras färger. Klimts bevarade kompositionsskiss till Medicinen i olja ger åtminstone en aning om de färger han hade i tankarna.

Tillbaka i Secessionen, 1902: en kyss åt hela världen

Medlemmar av Secessionen på Beethovenutställningen 1902, fotograferade av Moriz Nähr. Klimt sitter i fåtöljen, med Koloman Moser i hatt precis framför sig.

Secessionens fjortonde utställning, 1902, byggdes kring ett enda föremål: en Beethovenstaty av den tyske skulptören Max Klinger, kompositören halvnaken på en tron av färgad marmor. Josef Hoffmann gjorde om hela byggnaden kring den, och ett tjugotal konstnärer skapade verk för salarna. Vid invigningen dirigerade Gustav Mahler sitt eget arrangemang för blåsare av ett avsnitt ur nionde symfonin. Idén var ett allkonstverk, arkitektur, skulptur, måleri och musik i en enda upplevelse.

Klimts bidrag var en fris som löper högt upp längs tre väggar i en sidosal, omkring 34 meter lång, målad direkt på putsen. Den följer löst nionde symfonin. Mänskligheten längtar efter lycka. En riddare i gyllene rustning tar sig an dess sak. Sedan kommer de ”Fientliga makterna”: jätten Tyfon, ett enormt apliknande monster med slingrande ormvingar, hans döttrar gorgonerna och gestalter som Sjukdom, Vansinne, Död, Vällust och Omåttlighet. Till sist leder Poesin och Konsterna fram till en änglakör, och på den sista panelen omfamnar ett naket par varandra i en gyllene gloria. Ovanför dem löper raden ur Schillers Ode till glädjen som Beethoven tonsatte: Diesen Kuss der ganzen Welt. ”Denna kyss åt hela världen.”

Kom ihåg det paret. Fem år senare kommer det tillbaka, i guld.

Frisen skulle målas över när utställningen stängde. I stället togs den ner i sektioner och överlevde seklet. Efter en lång restaurering återvände den till Secessionen 1986, och i dag kan du se den i en sal som byggts för den i källaren.

En avstickare till Ravenna: varifrån guldet kom

1903 reste Klimt två gånger till Ravenna i norra Italien. I kyrkan San Vitale såg han 500-talsmosaikerna med kejsar Justinianus och kejsarinnan Theodora glittra på väggarna, och han skrev hem om mosaiker av en ohörd prakt. Det som slog honom, tror vi, var hur de fungerar: platta fält av guld helt utan djup, och mitt i dem ansikten som är helt mänskliga och ser rakt tillbaka på dig.

Det är hemligheten bakom hans ”gyllene period”, och när du väl har sett den kan du inte sluta se den. Klimt målar ansikten och händer som en societetsporträttör, mjuka, rundade, nästan fotografiska. Allt annat, klänningar, bakgrunder, filtar och blommor, plattas till ren ornamentik: spiraler, ögon, schackrutor, rektanglar, färgmosaiker. Kroppen löses upp i mönstret, och bara ansiktet och händerna förblir kött. Två sätt att måla delar en duk, och friktionen mellan dem är det som håller kvar blicken.

Guldet hade dykt upp redan före Ravenna, kring halsen på Judith I (1901), den bibliska hjältinnan med halvslutna ögon och ett tungt halsband av guld, med Holofernes huvud knappt synligt vid bildkanten. Efter 1903 spred det sig överallt. Du hittar metoden i Kvinnans tre åldrar (1905), där en ung mor med sitt sovande barn står bredvid en krokig gammal kvinna, och i Porträtt av Fritza Riedler (1906), vars huvud ramas in av en mosaikgloria lånad rakt av från ett spanskt hovporträtt.

1903 grundade Hoffmann och Moser Wiener Werkstätte, ”Wiens verkstäder”, tillsammans med finansmannen Fritz Waerndorfer. De formgav allt, möbler, silver, smycken, bokband, tyger, enligt principen att ett modernt liv skulle vara vackert ända ner till teskeden. Klimt var aldrig medlem, men han var deras vän och på sitt sätt deras målare. Waerndorfer ägde också Hoppet I (1903), Klimts porträtt av en gravid naken kvinna, och förvarade det bakom stängda dörrar i ett särskilt skåp, så chockerande var det på den tiden. Klimt återvände till motivet i Hoppet II (1907–1908), där modern sänker blicken och en liten dödskalle vilar mot hennes mage. Hans största dekorativa projekt, en fris av marmor, glasmosaik, emalj, guld och halvädelstenar till matsalen i Palais Stoclet i Bryssel (1905–1911), utfördes av verkstädernas hantverkare efter hans ritningar. Den mest berömda panelen, Uppfyllelsen, visar återigen en omfamning, ett eko av paret i Beethovenfrisen, nu insvept i en dräkt av gyllene ornament. Hans arbetsritningar till frisen i full skala förvaras på MAK, Wiens museum för konsthantverk.

Belvedere: Adele och Kyssen

Porträtt av Adele Bloch-Bauer I, 1907. Neue Galerie, New York.

Metodens mästerverk är porträttet av Adele Bloch-Bauer, hustru till en sockerindustriman, beställt av hennes make Ferdinand och färdigt 1907 efter flera års arbete och långt över hundra förstudier. Adeles ansikte, axlar och nervöst knäppta händer svävar i ett hav av guld och silver. Hennes klänning är täckt av ögon, spiraler och egyptiskt inspirerade tecken. Delar av ornamentiken är uppbyggda i relief innan metallbladet läggs på, så att ytan fångar ljuset som ett smycke. Det är en målning gjord så som en guldsmed arbetar.

Fem år senare målade Klimt henne en andra gång. I Porträtt av Adele Bloch-Bauer II (1912) är guldet borta: Adele står i vit klänning och bredbrättad hatt framför en vägg av rosa, gröna och violetta mönster. Sida vid sida visar de två porträtten hur snabbt hans stil förändrades.

Det första porträttets senare historia är en roman i sig. Det konfiskerades av nazisterna efter 1938 och döptes om till ”Damen i guld” för att dölja den porträtterades judiska identitet, och det hängde i årtionden på Belvedere. 2006 fick Adeles systerdotter Maria Altmann tillbaka det efter en lång rättslig strid. Samma år såldes det till Ronald Lauder för 135 miljoner dollar, då det högsta pris som någonsin betalats för en målning. I dag hänger det på Neue Galerie på Fifth Avenue i New York, ett museum för tysk och österrikisk konst från perioden. Dess Café Sabarsky är nog det närmaste ett wienskt kafé du hittar på Manhattan.

Kyssen (De älskande), 1907–1908. Övre Belvedere, Wien.

Sedan kom Kyssen. Klimt visade den första gången 1908, under titeln De älskande, på Kunstschau, en utställning han ordnade med sina vänner efter att de 1905 i vredesmod lämnat Secessionen. Det var på samma utställning som en 22-årig Oskar Kokoschka orsakade sin första skandal. Österrikiska staten köpte Kyssen nästan direkt till sitt moderna galleri, för 25 000 kronor, en enorm summa för en levande målare. Ett ministerium som hade vänt honom ryggen för universitetsmålningarnas skull ville nu ha hans guld.

Titta på den så som han byggde upp den. Duken är en perfekt kvadrat, 180 gånger 180 cm, och paret fyller den som en enda gyllene pelare. Mannens dräkt är täckt av hårda svartvita rektanglar. Hennes är full av cirklar och blommor, mjuk och färgglad. De knäböjer vid kanten av en blomsteräng som bara tar slut, och om du tittar på hennes fötter ser du att tårna kröker sig över kanten. Hennes ögon är slutna. Hans ansikte är dolt. Ger hon sig hän, eller vänder hon sig bort? Klimt säger det inte, och den tvetydigheten är en stor del av förklaringen till att målningen aldrig åldras.

Kyssen har tryckts på allt från paraplyer till kylskåpsmagneter, och det gör det lätt att glömma hur märklig den är. Att se den på Övre Belvedere i Wien rättar till det. Guldet skiftar när du rör dig. På nära håll är det ojämnt, fläckigt och repigt. Några steg bakåt, och det glöder.

Michaelerplatz: mannen som hatade ornamentet

Alla i Wien älskade inte guldet. Omkring 1910 höll arkitekten Adolf Loos en föreläsning med en titel som skulle provocera: ”Ornament och brott”. Utsmyckning, menade han, slösade arbete och material, och moderna människor borde ha vuxit ifrån den. För att bevisa det byggde han vid Michaelerplatz, mitt emot kejsarpalatset, ett hus med en helt slät fasad ovanför butiksvåningarna. Wienarna kallade det ”huset utan ögonbryn”, eftersom fönstren saknade dekorativa omfattningar. Enligt legenden undvek Franz Joseph de fönster i Hofburg som vette mot det.

Det är Wien omkring 1900 i ett nötskal. Några gator från varandra täckte Klimt dukar med guld, förklarade Loos ornamentet för ett brott, tog Freud isär drömmarna och Arnold Schönberg harmonin. En stad som grälade med sig själv, briljant, och det är fortfarande samma diskussion vi för om design i dag.

Mariahilfer Strasse: Emilies salong

Klimt och Emilie Flöge vid stranden av Attersee 1909, fotograferade av Heinrich Böhler. Hon bär en av de vida, korsettfria ”reformklänningar” hon förespråkade.

Om en person stod i centrum av Klimts liv var det Emilie Flöge. Hon var lillasyster till hans bror Ernsts hustru, så de hade känt varandra sedan hon var tonåring. 1904 öppnade hon tillsammans med sina systrar ett modehus, Schwestern Flöge, på Mariahilfer Strasse, Wiens livligaste shoppinggata, i lokaler inredda av Wiener Werkstätte. Det blev snabbt en av stadens mest eleganta adresser.

Klimt hade redan målat henne i helfigur 1902. I det höga, smala Porträtt av Emilie Flöge löses hennes klänning upp i blå och gyllene virvlar, och bara ansiktet och händerna förblir realistiska. Själv lär hon inte ha tyckt särskilt mycket om det.

Emilie förespråkade ”reformklänningen”, vida, flytande kläder som bars utan korsett. Klimt delade entusiasmen. Han fotograferade henne i klänningarna, av vilka han troligen var med och formgav några, och hans egen rock var egentligen en reformklänning för män: ingen krage, inget skärp, inget som stramar. Modet går igen i hela hans verk. I Dam med hatt och fjäderboa (1909) försvinner en kvinna nästan bakom en jättelik svart hatt och en mörk päls, så att bara ögonen och en blek kind syns.

Gustav Klimt i trädgården vid sin ateljé på Josefstädter Strasse 21, fotograferad av Moriz Nähr i maj 1911. Han arbetade i den långa rocken nästan varje dag.

Var de ett par? Ingen vet. De gifte sig aldrig och bodde aldrig ihop. Klimt bodde hela livet med sin mor och sina ogifta systrar, och han fick flera barn med modeller som satt för honom. Men Emilie sparade omkring fyrahundra kort och brev som han skickat henne, ibland flera om dagen, mest om vädret, hans hälsa och vad han ätit till lunch. När han föll ihop 1918 ska hans första ord ha varit: ”Skicka efter Emilie.”

Attersee: kvadratiska somrar

Schloss Kammer vid Attersee III, 1910. Liksom nästan alla hans landskap är det målat på en kvadratisk duk. Övre Belvedere, Wien.

Från 1900 tillbringade Klimt nästan varje sommar med familjen Flöge vid Attersee, en lång, djup och intensivt grön sjö i Salzkammergut, några timmar med tåg väster om Wien. Han rodde, simmade och strövade i skogen i sin rock, vilket gav honom ett lokalt smeknamn, ”Waldschrat”, skogstrollet. Och han målade landskap, ett femtiotal under sitt liv, nästan alla kvadratiska.

Hans metod var ovanlig. Han ramade in sina motiv genom en sökare, en bit kartong med ett kvadratiskt hål, och ibland genom en teaterkikare eller ett teleskop. Effekten liknar ett teleobjektiv: avstånden krymper, himlen försvinner, och ett slott, en fruktträdgård eller sjöns yta blir en platt gobeläng av prickar och penseldrag. Det finns inga människor i bilderna och knappt någon horisont. Det är det lugnaste han någonsin målade, platsen där man känner honom andas ut.

Det allra första kom sommaren innan, 1899, nära Golling i Salzburgtrakten: Stilla damm, en yta av stilla brunt vatten och mörka träd. Sedan Attersee självt. Attersee (1900) är nästan bara vatten, en kvadrat av blått och grönt med en smal remsa strand. Sjöstrand med björkar (ca 1901) ställer två vita stammar mot den mörka sjön. I skogen förvandlar Bokskog I (1902) och Björkskog (1903) rader av stammar till lodräta ränder över en matta av löv, medan Annalkande oväder (Den stora poppeln II) (1903) står mörk mot ett oväder på väg.

Sedan kommer trädgårdarna och fruktträdgårdarna, målade så nära att de fyller hela kvadraten: Päronträdet (1903), Rosenbuskar under träden (1905), rabatterna i Bondeträdgård (1905–1907) och Bondeträdgård med solrosor (1907), de röda prickarna i Vallmofält (1907) och Solrosen (1907–1908), en enda blomma som står som en människa i lång grön klänning. Omkring 1908 upptäckte han Schloss Kammer, ett slott vid vattnet. Först målade han det på avstånd, i Vattenslottet (1908–1909), och sedan kom han närmare för varje sommar, ända fram till trädallén som leder till porten (1912). Parken (ca 1910) är inget annat än en vägg av lövverk, och Bondgård i Buchberg (1911) gömmer ett hus bakom sin fruktträdgård.

1913 tillbringade han i stället sommaren vid Gardasjön och kom hem med det blomsterrika Italienskt trädgårdslandskap och cypresserna i Kyrka i Cassone. Tillbaka vid Attersee målade han byn Litzlberg vid Attersee (1914–1915) och, nära Weissenbach, det ljusa Trädgårdslandskap med kulle (1916).

För en vägg hemma är de dessutom, ärligt talat, underskattade. Ett kvadratiskt Klimtlandskap har de gyllene målningarnas färg och mönster, utan dramatiken.

Om du besöker sjön driver Klimt Foundation ett litet Klimtmuseum vid Attersee, och en stig längs stranden leder till platserna där han ställde upp sitt staffli.

Feldmühlgasse 11: den sista trädgården

Döden och livet, påbörjad 1910 och omarbetad fram till 1915, då Klimt målade över den ursprungliga guldbakgrunden. Leopold Museum, Wien.

Omkring 1911 flyttade Klimt sin ateljé till ett litet hus med en stor trädgård i Hietzing, inte långt från slottet Schönbrunn. De flesta morgnar gick han upp till mejeriet Tivoli på kullen vid slottsparken för en rejäl frukost, och sedan arbetade han hela dagen i ateljén, omgiven av japanska träsnitt och kinesiska dräkter, med trädgårdens blommor ända upp till fönstren. Huset står kvar och kan besökas som Klimt Villa.

Hans sena stil rörde sig bort från guldet. Målningarna blev ljusare, tätare och färgstarkare, fulla av mönster lånade från asiatiska textilier. Döden och livet visar skiftet: på ena sidan ett grinande skelett i en mörk dräkt med kors, på den andra en hög sovande människor i alla åldrar, intrasslade i blommiga filtar. Målningen vann första pris på den internationella utställningen i Rom 1911. Några år senare målade Klimt över guldbakgrunden med en mörk, dämpad ton. Varför kan vi inte bevisa, men med Europa i krig vid det laget är det svårt att inte se ett samband. Du kan se den på Leopold Museum i Wien.

Förändringen hade börjat ännu tidigare, med Judith II (1909), där hjältinnan har blivit en spänd gestalt med klolika händer och nästan inget guld. I Jungfrun (1913) staplas sovande flickor i en virvel av lila, rosa och orange. Wiens förmögna familjer kom nu ut till Hietzing för att låta måla sina hustrur och döttrar framför de nya mönstren: Mäda Primavesi (1912–1913), en nioårig flicka som står stadigt på en matta av blommor; Elisabeth Lederer, dotter till hans stora mecenater, vitbeslöjad framför en blå värld av små kinesiska figurer; Friederike Maria Beer (1916) i en sidenjacka från Wiener Werkstätte framför en stridsscen lånad från en koreansk vas; Johanna Staude (1917) i en blus sydd av ett tyg från Wiener Werkstätte, med pälskrage och en klart orange bakgrund.

Den 11 januari 1918 drabbades Klimt av ett slaganfall. Delvis förlamad fördes han till sjukhus, där han fick lunginflammation, troligen till följd av influensaepidemin som svepte över Europa. Han dog den 6 februari 1918, 55 år gammal. Egon Schiele, hans unge beundrare, tecknade honom på dödsbädden. Innan året var slut hade också Otto Wagner, Koloman Moser och Schiele själv dött, och i november upphörde Habsburgska riket att existera. Wien omkring 1900 bleknade inte långsamt bort. Det tog slut, nästan på en gång, 1918.

Klimts ateljé på Feldmühlgasse kort efter hans död, fotograferad av Moriz Nähr. Två ofullbordade målningar står kvar på stafflierna: Bruden och Dam med solfjäder. Österrikiska nationalbiblioteket.

Även andra dukar blev ofullbordade, och de hör till det mest gripande han målade: Adam och Eva (1917–1918), en blek Eva som står framför en skuggig Adam; Bebis (Vagga) (1917–1918), ett pyttelitet ansikte högst upp på ett berg av färgglada täcken; och porträtten av Amalie Zuckerkandl och Maria Munk, där man fortfarande ser teckningen under färgen. Även hans sena verk har varit med om äventyr. Porträtt av en dam (1916–1917) stals från ett galleri i Piacenza i Italien 1997 och dök upp igen 2019, gömt i ett hålrum i museets egen yttervägg.

Dam med solfjäder, en av de två dukarna på de där stafflierna, såldes på auktion i London 2023 för mer än 85 miljoner pund, ett rekord för ett konstverk sålt i Europa. Vi misstänker att mannen med katten hade ryckt på axlarna och gått ut och ätit frukost.

Att leva med Klimt

Klimt finns överallt i dag, så den verkliga frågan är inte om du ska hänga upp honom, utan hur du hänger upp honom väl. Några tankar från oss.

Guld beter sig annorlunda i ett rum än på en skärm. En gyllene Klimtposter ser varmast ut i mjukt, lågt kvällsljus, så ett sovrum eller ett vardagsrum upplyst av lampor är dess naturliga plats. Ge den utrymme: en enda stark gyllene bild på en lugn vägg gör mer än tre tätt ihop. Vår poster Kyssen (detalj) går nära de två ansiktena och händerna, målningens mänskliga del, så att den förblir intim snarare än prålig. Vill du ha hela den gyllene pelaren, från blomsterängen till glorian, välj hellre hela kompositionen.

Föredrar du en mer lågmäld Klimt, gå tillbaka till de tidiga åren. Allegori över skulpturen visar den akademiske målaren före Secessionen, helt i elfenben, grått och mjuk hud, med bara en aning guld i smyckena. Den passar fint i ett arbetsrum eller en hall och blir en bra samtalsstartare, eftersom de flesta inte känner igen den som en Klimt.

De kvadratiska landskapen är de Klimtverk som är lättast att leva med. Attersee eller Stilla damm ger lugn i sovrummet eller badrummet, Björkskog ger vardagsrummet rytm, och den sena, färgglada Bebis (Vagga) är ett glatt val till barnrummet.

Och om du planerar en tavelvägg kring den här epoken, blanda Wien och Paris. Häng Klimt bredvid de svängda kvinnorna på våra art nouveau-posters, så syns skillnaden mellan Jugendstil och art nouveau direkt: kvadrater på ena sidan, kurvor på den andra.

Att titta noga

Mannen i rocken, med katten i famnen, växte upp bland sin fars gravyrverktyg, målade tak åt en kejsare, bråkade med ett universitet och vann genom att gå därifrån, gjorde en bysantinsk kyrka till en modern stil och tillbringade sina somrar med att kisa mot en sjö genom en teaterkikare. Han lämnade nästan inga ord efter sig. Han lämnade bilderna, precis som han hade sagt.

Vill du gå djupare katalogiserar Gustav Klimt Database, som drivs av Klimt Foundation, hans målningar, teckningar, brev och fotografier, och med Klimt vs. Klimt på Google Arts & Culture kan du zooma in på hans dukar mycket närmare än någon museivakt skulle tillåta.

Så ta honom på orden och titta noga. Du hittar alla våra posters med hans verk i vår Klimtkollektion, som vi fortsätter att bygga ut. Välj den som håller kvar din blick längst, och ta med dig lite av Wiens guld hem.